Telefonterror.

Telefonen ringde nyss. Det var dagis. Barbro på Violen. Hon lät väldigt nedstämd och talade ytterst långsamt och mjukt.

- Ja hej, det här är Barbro på Violen.
- Hej!
- Jo... nu är det så här att... det... det har hänt en olycka.

Ridå. Jag kände hur färgen rann av mig och spyfärdig pep jag fram ett litet "jaha". Lillapan, älskade Lillapan. Är hon död? Några sekunder och tusen scenarier senare fortsätter Barbro på Violen.

- Majken (ja, Lillapan heter ju så, reds. anm.) har slagit sig ganska ordentligt.
- Nej...

Jag både hörde och såg ambulansen framför mig. Älskade lilla knyte.

- Fast det är inte så farligt, hon har slagit munnen och näsan.

Back to normal.

- Jaha, jajaja... det har hon gjort tusen gånger tidigare. Var det inget värre?
- Nja, ni kan ju i alla fall kolla så att hon inte slagit i tänderna. Jag fick inte riktigt till att kolla, det är nog ingen fara men...

Plötsligt är stämningen lättsam och Barbro fnittrar lite.

- Det var ju tur att det var soppa idag, hon åt tre portioner spenatsoppa och skrek otåligt efter mer.

That´s my girl. Lillis alltså, inte Barbro.

Barbro är bra men måste lära sig att man alltid börjar ett föräldrasamtal med.
"Hej det är Barbro på Violen, det är absolut ingen fara, men...".