Kanske var det så här det gick till?

Brainstorm på GW.

- Vore det inte kul att arrangera ett bröllop på personalfesten?

- Jo, vi har ju redan haft festivaltema med tält och band och så... Vi kör.

Sedan skickades det tydligen ut bröllopsinbjudningar till personalen. På dem stod det att Åsa och Per skulle gifta sig. Det var visst Apmannen och jag som skulle visa sig vara Åsa och Per. För Åsa och Per hade ju aldrig funnits på riktigt, och det är klart man ställer upp. Fast innan jag tackade super-ja kollade jag ifall jag fortfarande kom i min brudklänning (det var ju fem år sedan vi gifte oss senast), det gjorde jag. Sagt och gjort.

I går kl.12 var det möhippa/svensexa med grabbarna respektiva tjejerna på GW. Killarna var på Ball Breaker och vi brudar skulle köra laserdome. Fast de var lite lama och möhippan slutade med terrasspicknick + vin och sallad. De flesta av tjejerna trodde att allt på riktigt. Att jag hette Åsa och att jag idag, på deras p-fest skulle gifta mig med min Per. Det var rätt awkward faktiskt, och svårt att ljuga på ett bra sätt. Jag är väldigt dålig på det.

14:30 var det dags för bröllop i den här kyrkan.

Organisten brassade på som om domedagen var nära och prästen välsignade oss medan bestman stod bredvid. Vid det här tillfället var flesta gästerna fortfarande "lite förda bakom ljuset", om man säger så. Jens, han spelade Du vet väl om att du är värdefull så frireligiöst han bara förmådde och vi höll på att bryta ihop av skratt där framme vid koret.

Efter vigseln kastade gästerna ris på oss och vi fick åka skitfin gammal Bentley runt halva stan, på bakrutan stod det NYGIFTA, TUTA! Och folk tutade.

Bentleyn tog oss till Liljansskogen där ett stort tält var uppställt. Ett sådant där vitt som man har på amerikanska bröllop. Det var findukat och soligt och cateringmiddag stod på schemat. Trubaduren hade glittriga jeans och spelade (på Åsas begäran) "Det vackraste jag vet" - episkt.

Under middagen höll gästerna tal, så som det ska vara på ett bröllop. Vi fick till exempel höra att brudens far, egentligen velat att Åsa gift sig med exet Marco. Exet Marco (från Mexiko) lärde Per några spanska ord som Åsa bara älskade "Para bailar la bamba, para bailar la bamba, se necesita una poca de gracia...". Pers lumparpolare drog en anekdot om hur Per satte på en lettisk tjej på en kryssning tre månader innan bröllopet och Åsas barndomsbästis berättade om hur de alltid lekte Lili och Susi på mellanstadiet.

Efter middag och tal blev det brutaldisko. Supernajs.

Vi spelade volleyboll också, min brudklänning (ja - den jag dessutom hade på mitt första "riktiga" bröllop, ja - den som betyder ganska mycket för mig) var inte gjord för att spela volleyboll i. Ritsch, ratsch. Det var den vintagedressen. Men ändå.

Och just ja, jag var ju hemma hos receptions-Gurra och bajsade också.

En helg nästan som förr.

Tack livet! Och tack svärisarna för att ni barnvaktade Lillapan så att vi kunde ha en helg nästan som förr...

Ja att vi såg Dundertåget i torsdags, det vet ni ju redan (eller alltså, såg och såg - vi hörde). De lirade på Scandic Malmen som någon slags igångkickning av WTAI. Apmannen (som inte ens ville gå på WTAI) hade tjålat åt sig en friplåt och jag var s-k-i-t-s-u-r för han inte bara gav biljetten till mig. Den lilla fajten löste sig på lördagen, mer om det om en liten stund.

I fredags var det avslutningsfest med jobbet - supernajs! Vi diskodansade som galningar. Och dansade dessutom limbo, fast det vill tävlingsmänniskan i mig helst glömma, för jag var sämst. Vann dock tipsrundan med rubriken svenska städer och som bestod av "frågor" som dessa:

Kortbyxa

Våt omfamning

Näsglid

Uddevalla

Jag fick en flaska skitfin saft i förstapris.

Vi dansar diskodans.

På lördagen åt vi trerätterslunch som svärisarna bjöd på och framåt eftermiddagen fick jag inte bara EN utan TVÅ möjligheter att ta mig in på festivalen. Tack Anders och Jens, jag älskar er. Det var så rasande trevligt att gå på festival, stå i vip:en och titta på Markus Fagervalls gummistövlar, Howlin´ Pelles regnjacka och dricka öl. Jag blev dessutom lite starstruck då jag insåg att Romeo Stodart stod och gjorde detsamma bara ett par steg ifrån mig. Fever Ray var så jävla bra att jag nästan svimmade och trots att regnet ö-s-t-e ned var jag lyckligare än på länge. När vi kom hem på natten luktade det kanel i hela huset. Mycket riktigt - frysen fylld med kanelbullar och Lillapan i tryggt förvar med farmor och farfar. Och i morgon är det måndag igen...

Hjälte-Jens och Apmannen, jag älskar båda.

Hello Saferide = världsklass!

Fever Ray. Superläskigt. Superbra.

Nick Cave mitt i natta.