På hemmaplan.

Lillapan och Härmapan har åkt hem till Skämtland.

Kul på många sätt men lite tråkigt också, eller alltså - tråkigt är fel ord men det är aningens agasamt. För dra mig på kasa vad folk ska hålla på att gratulera. I ett litet samhälle förvandlas varje nytillskott till en "världsnyhet" och trots att vi är utflyttade blir det ett himla liv bland byns samtliga generationer.

Otroligt otacksamt av mig att tycka att det blir lite "för mycket" med alla som ska prata och titta på Lillapan men det är så jag känner. Kan inte folk bara säga "Hej, allt bra?"?! på det där vanliga "jag bryr mig inte så mycket men frågar ändå"-sättet?

Det är inte det att jag har något emot att lämna bort den lilla till beundrare, tvärtom njuter jag av varje barnfri minut men att upprepa samma sak varje gång... suck.

"Jo, visst har hon jättemycket hår!"

"Jo, hon är ju lite liten...".

"Jo, men det går jättebra!"

"Jo, hon sover på nätterna!"

"Amningen? Jo, det går fint!".

Usch vilken dålig människa jag är som tycker såhär.

I går var Lillapan och jag på krogen på första gången. Vi åt middag och drack vin. Eller alltså, jag gjorde det medan lilla hjärtat vandrade runt bordet från famn till famn. Otroligt gött att äntligen få ta ett glas vin förresten!

Nu ropar en av Gammelaporna (vi bor ju hos den nyblivna mormodern) att Lillapan ler sitt första leende. Jag tror det är önsketänkande. Eller möjligtvis magknip. Ska gå och kontrollera.

Ensam hemma.

Det blir inte mycket tid över för bloggande när man har en apunge (läser knappt nyheterna heller så man får ju inte särskilt många uppslag att blogga kring).

Well, i går var Lillapan och Härmapan ensamma hemma för första gången. Jag kände mig inte ett dugg som putslustige Macaulay Culkin, snarare som betjänten på nyårsafton.

Precis som han inte lyckas, lyckades heller inte jag med att upprätthålla en någorlunda god servicenivå.

På dagen gick det bra, vi åkte buss in till stan med min syster. Lillapan sov så gott i sin vagn. Stod ut med att bli ammad i en trappa och blöjbytt i vagnen. Men så åkte syrran till sitt och vi till vårt. Då brakade helvetet löst.

Lillapan har ont i magen. Tror vi i alla fall. Hon skriker inte mycket, men när hon skriker... Corey Taylor släng dig i väggen!

I går skrek hon. Det fanns bara ett sätt att få tyst på det lilla aset och det var att bära henne i upprätt bajsaposition.

Inser ni hur svårt det är att göra n-å-g-o-t annat samtidigt som man bär en 4-veckors skrikmaskin på det viset?! Vid halv elva lyckades jag förflytta en matlåda från frysen in i micron. Vid elva hade maten kallnat igen men i ren desperation kastade jag i mig skiten på stående fot med Lillapan hängande på bröstet.

Kaos. Och allt bara för att Apmannen inte var hemma. Det svinet var på vinmiddag hos goda vänner för att senare dra på Hello Saferides släppfest på Nalen. Jag unnar honom det, verkligen, men undrar när amningsdugliga lösbröst uppfinns.

Oj! Nu låter det kanske som att jag vill reklamera mitt barn. Så är det inte. För det mesta är hon alldeles underbar och överraskande lätthanterlig. I lördags var vi till exempel i skogen och plockade kantareller. Lillapans morfar hittade de största. De var båda nöjda.



Och i torsdags var vi på vernissage. Det var kul. Utställningen "Singel i Tokyo" var fin men mest behållning hade jag av sällskapet. Pang tjoff så kommer det fram en tjej som på bredaste värmländskan frågar hur gammal Lillapan är. Hon som frågar heter Hanna Hellquist och skriver i DN, fast att hon var hon, det visste jag inte då. Hur som haver. Den här Hannan kan vara den roligaste Hannan jag någonsin mött. Vi stod och snackade dretlänge. Hon verkar fantastisk. Så tokig att en annan framstår torrare än Adde Malmberg.

Missa inte Hannas kåserier i DN.