Kul på många sätt men lite tråkigt också, eller alltså - tråkigt är fel ord men det är aningens agasamt. För dra mig på kasa vad folk ska hålla på att gratulera. I ett litet samhälle förvandlas varje nytillskott till en "världsnyhet" och trots att vi är utflyttade blir det ett himla liv bland byns samtliga generationer.
Otroligt otacksamt av mig att tycka att det blir lite "för mycket" med alla som ska prata och titta på Lillapan men det är så jag känner. Kan inte folk bara säga "Hej, allt bra?"?! på det där vanliga "jag bryr mig inte så mycket men frågar ändå"-sättet?
Det är inte det att jag har något emot att lämna bort den lilla till beundrare, tvärtom njuter jag av varje barnfri minut men att upprepa samma sak varje gång... suck.
"Jo, visst har hon jättemycket hår!"
"Jo, hon är ju lite liten...".
"Jo, men det går jättebra!"
"Jo, hon sover på nätterna!"
"Amningen? Jo, det går fint!".
Usch vilken dålig människa jag är som tycker såhär.
I går var Lillapan och jag på krogen på första gången. Vi åt middag och drack vin. Eller alltså, jag gjorde det medan lilla hjärtat vandrade runt bordet från famn till famn. Otroligt gött att äntligen få ta ett glas vin förresten!
Nu ropar en av Gammelaporna (vi bor ju hos den nyblivna mormodern) att Lillapan ler sitt första leende. Jag tror det är önsketänkande. Eller möjligtvis magknip. Ska gå och kontrollera.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar