Jag bortskäms.

Huvva.

Härmapan & Co är så fasligt bortskämda.

Så här är det - Mommaapan är, som jag tidigare nämnt, på besök. Ja hon är här för att gulla med Lillapan och så. Fast grejen är att hon håller på och gullar ihjäl oss andra med, på alla plan. Det är underbart snällt och jag uppskattar det så otroligt mycket men jag kan ändå inte låta bli att skämmas för att hon är så himla snäll. Det känns liksom som att jag inte kan tacka henne tillräckligt mycket.

Hon köper mat och saker till oss hela tiden, sköter markservicen, diskar, städar, lagar mat, tvättar och är överjävligt bra på alla sätt. Varje morgon plockar hon upp Lillapan och pussar på henne en lång stund så att jag får sova några timmar till.

Det är så jädra skönt men jag bortskäms. Ja alltså, jag skäms för att jag blir så bortskämd.

Nu vill hon köpa en extra frys till oss, att ha i förrådet. En lösning vi funderat på under en längre tid men inte riktigt genomfört eftersom vi är fattiglappar just nu. Det här är ett moraliskt dilemma. Vi vill så gärna ha en frys, men det känns helt fel att Mommaapan ska köpa en. Hon är sjukskriven och tjänar mindre pengar än vad vi gör... samtidigt vet jag att hon vill köpa den till oss och att hon inte skulle göra det om inte klarade av det. Argh. Frust. Stånk. Stön. Hur göra?

Jag kan knappt sova gott på nätterna, för att hon är så himla snällipelli.