Ensam hemma.

Det blir inte mycket tid över för bloggande när man har en apunge (läser knappt nyheterna heller så man får ju inte särskilt många uppslag att blogga kring).

Well, i går var Lillapan och Härmapan ensamma hemma för första gången. Jag kände mig inte ett dugg som putslustige Macaulay Culkin, snarare som betjänten på nyårsafton.

Precis som han inte lyckas, lyckades heller inte jag med att upprätthålla en någorlunda god servicenivå.

På dagen gick det bra, vi åkte buss in till stan med min syster. Lillapan sov så gott i sin vagn. Stod ut med att bli ammad i en trappa och blöjbytt i vagnen. Men så åkte syrran till sitt och vi till vårt. Då brakade helvetet löst.

Lillapan har ont i magen. Tror vi i alla fall. Hon skriker inte mycket, men när hon skriker... Corey Taylor släng dig i väggen!

I går skrek hon. Det fanns bara ett sätt att få tyst på det lilla aset och det var att bära henne i upprätt bajsaposition.

Inser ni hur svårt det är att göra n-å-g-o-t annat samtidigt som man bär en 4-veckors skrikmaskin på det viset?! Vid halv elva lyckades jag förflytta en matlåda från frysen in i micron. Vid elva hade maten kallnat igen men i ren desperation kastade jag i mig skiten på stående fot med Lillapan hängande på bröstet.

Kaos. Och allt bara för att Apmannen inte var hemma. Det svinet var på vinmiddag hos goda vänner för att senare dra på Hello Saferides släppfest på Nalen. Jag unnar honom det, verkligen, men undrar när amningsdugliga lösbröst uppfinns.

Oj! Nu låter det kanske som att jag vill reklamera mitt barn. Så är det inte. För det mesta är hon alldeles underbar och överraskande lätthanterlig. I lördags var vi till exempel i skogen och plockade kantareller. Lillapans morfar hittade de största. De var båda nöjda.



Och i torsdags var vi på vernissage. Det var kul. Utställningen "Singel i Tokyo" var fin men mest behållning hade jag av sällskapet. Pang tjoff så kommer det fram en tjej som på bredaste värmländskan frågar hur gammal Lillapan är. Hon som frågar heter Hanna Hellquist och skriver i DN, fast att hon var hon, det visste jag inte då. Hur som haver. Den här Hannan kan vara den roligaste Hannan jag någonsin mött. Vi stod och snackade dretlänge. Hon verkar fantastisk. Så tokig att en annan framstår torrare än Adde Malmberg.

Missa inte Hannas kåserier i DN.