Kungligt vin.

Han är ju för fin, Apmannen. Jag bad om en flaska rött och detta är vad han kom hem med. Fint ska det vara.

Kanske ett stearinljus i den här när vinet är uppdrucket?!

Owampampaloula.

Såhär säger Systembolaget.

Elvis The King Cabernet Sauvignon (nr 6312)
Land: USA
Distrikt: Kalifornien
Alkoholhalt: 13,5 %
Färg: Röd färg.
Doft: Aningen syltig doft med inslag av fat, svarta vinbär, skogshallon och kryddor.
Smak: Kryddig, aningen syltig smak med inslag av fat, svarta vinbär, skogshallon, vanilj och örter.
Användning: Serveras vid 16-18°C till rätter av gris-, lamm- eller nötkött.

Systemfel.

Idag har Härmapan haft vuxenhäng med en annan mamma. Det var gött, vi fnular lite på ett tv-projekt vi vill göra. Skönt att använda hjärnan lite. Samtidigt fick Lillapan hänga med sin homie Petter (Frestades att skriva boyfriend istället för homie, men det vet jag ingenting om. Lillis kanske gillar tjejer.)

Homie, boyfriend whatever. De är fina ihop i alla fall!

På vägen hem skulle jag, som den goda hemmafru jag är, svänga förbi Forum Nacka för ett litet besök på Systemet. Men just ja! Nya Forum Nacka invigdes igår och tjohejsan - proppfullt.

Nåväl, utan vin försmäktar vi på denna ö, så det var bara att jaga rätt på en parkering, vässa armbågarna och ge sig in i folkmassorna. Svettigt.

Efter ett jädra tag hittar jag ölaffär´n - som ÖPPNAR INOM KORT. Fasiken. Allt detta slit i onödan. Men så ser jag en gubbe som travar runt med en låda vin i högern.

"Ursäkta, det där vinet... har du köpt det här?"

"Jodå, Systemet ligger därborta"

"Men, jag var ju nyss där..."

"Jomen du vet, det ligger lite längre bort, det är pyttelitet just nu."

"Ah, tack!"

Två lådor vin inhandlades. För i afton får vi finaste besöket från norr.

Slutet gott allting gott.

Understimulans.

Fem veckor in i föräldraledigheten och jag håller på att gå sönder av tristess. På samma sätt som jag tidigare missbrukade hemnet sitter jag nu och "porrsurfar" på amv.se. 

Tittar efter tjänster för brinnande livet. Drömmer om en anställning. Men till vilken nytta? Härmapan är ju reducerad till en mjölkmaskin för tillfället. Längtar så vansinnigt mycket efter att få jobba igen och ser för första gången (någonsin!) fram emot min månatliga deadline som krönikör i lokalposten. För inte kunde jag släppa jobbet helt.

Det är underbart att vara mamma, verkligen, men när det är dags att dra fram pattarna "för sjunde gången den dagen" känns det rätt hopplöst. Jag vill ju kunna ha läckra, icke amningsvänliga klänningar. Dricka två flaskor vin på raken. Vifta efter taxibilar vid femrycket en lördagsmorgon. Slippa lukta sur mjölk...

Och tänk att få lägga upp fötterna på vardagsrumsbordet efter en tuff dag på jobbet.

Det komiska i allt detta är att jag vet att när jag börjar jobba igen kommer jag längta tillbaka till den här tiden. Jag bara vet det.

Nu ska jag steka lax.

På hemmaplan.

Lillapan och Härmapan har åkt hem till Skämtland.

Kul på många sätt men lite tråkigt också, eller alltså - tråkigt är fel ord men det är aningens agasamt. För dra mig på kasa vad folk ska hålla på att gratulera. I ett litet samhälle förvandlas varje nytillskott till en "världsnyhet" och trots att vi är utflyttade blir det ett himla liv bland byns samtliga generationer.

Otroligt otacksamt av mig att tycka att det blir lite "för mycket" med alla som ska prata och titta på Lillapan men det är så jag känner. Kan inte folk bara säga "Hej, allt bra?"?! på det där vanliga "jag bryr mig inte så mycket men frågar ändå"-sättet?

Det är inte det att jag har något emot att lämna bort den lilla till beundrare, tvärtom njuter jag av varje barnfri minut men att upprepa samma sak varje gång... suck.

"Jo, visst har hon jättemycket hår!"

"Jo, hon är ju lite liten...".

"Jo, men det går jättebra!"

"Jo, hon sover på nätterna!"

"Amningen? Jo, det går fint!".

Usch vilken dålig människa jag är som tycker såhär.

I går var Lillapan och jag på krogen på första gången. Vi åt middag och drack vin. Eller alltså, jag gjorde det medan lilla hjärtat vandrade runt bordet från famn till famn. Otroligt gött att äntligen få ta ett glas vin förresten!

Nu ropar en av Gammelaporna (vi bor ju hos den nyblivna mormodern) att Lillapan ler sitt första leende. Jag tror det är önsketänkande. Eller möjligtvis magknip. Ska gå och kontrollera.