Understimulans.

Fem veckor in i föräldraledigheten och jag håller på att gå sönder av tristess. På samma sätt som jag tidigare missbrukade hemnet sitter jag nu och "porrsurfar" på amv.se. 

Tittar efter tjänster för brinnande livet. Drömmer om en anställning. Men till vilken nytta? Härmapan är ju reducerad till en mjölkmaskin för tillfället. Längtar så vansinnigt mycket efter att få jobba igen och ser för första gången (någonsin!) fram emot min månatliga deadline som krönikör i lokalposten. För inte kunde jag släppa jobbet helt.

Det är underbart att vara mamma, verkligen, men när det är dags att dra fram pattarna "för sjunde gången den dagen" känns det rätt hopplöst. Jag vill ju kunna ha läckra, icke amningsvänliga klänningar. Dricka två flaskor vin på raken. Vifta efter taxibilar vid femrycket en lördagsmorgon. Slippa lukta sur mjölk...

Och tänk att få lägga upp fötterna på vardagsrumsbordet efter en tuff dag på jobbet.

Det komiska i allt detta är att jag vet att när jag börjar jobba igen kommer jag längta tillbaka till den här tiden. Jag bara vet det.

Nu ska jag steka lax.