Härmapa i radion.

Idag fick Härmapan lov att ställa väckarklockan. (Det var ett tag sedan sist). Jag skulle nämligen vara "sommargäst" och intervjuas av Radio Jämtland. Det är konstigt det där, att någon skulle vilja höra vad jag har att säga. Ur mig kommer ju bara crap. Dessutom är det svårt att tala om sig själv. Och pinsamt.

"Vem är du då, Härmapan? Berätta lite mer om dig själv..."

"Eh... hmmm. Jo. Eh. Ja. Jag är väl. Rätt glad. Kanske. Empatisk. Eller så. Fast man har ju dåliga sidor också. Ibland blir jag skitarg över småsaker. Typ."

Argh, inte fan vet jag vem jag är. Fråga min morsa.

Nåväl. Nu sitter jag här i efterhand och vill spola tillbaka tiden. Har ångest över hur jädra töntig jag måste ha framstått under intervjun. Och sedan ska skiten klippas, av någon annan än en själv. Jag som är van att ha kontroll över redigering av material. Creepy.

Märkligt ändå, jag som har jobbat med både teve och radio under rätt många år får plötsligt panik när det kommer fram en mikrofon och det inte är jag som håller i den. Tror att det har att göra med att jag inte har kontroll över skutan. Det är inte jag som avgör varthän det barkar.

Nåväl, vi får se hur det blir. Om jag blir nöjd kanske jag kastar upp en länk till intervjun när den sänts.

På lördag ska jag på bröllop och våndas just nu över mitt toastmasteri+något slags tal som jag borde hålla. Och då måste ju det skrivas först. Ska starta word nu.

Hejdå.

På hemmaplan.

I förrgår brände Härmapan upp till Duved i Renaulten.

Det var nämligen dags för en av bästisarnas möhippa.

Himla lyckad tillställning.

Först bjöd vi på den obligatoriska "kidnappningen", sedan var vi kreativa i en keramikverkstad. Efter det hade vi lyxpicknick i skuggan under ett träd och därpå följde ett antal snällroliga uppdrag för den blivande bruden. Hon fick bl.a. prova chokladsorter samt dansa en sexig bootydance (som så klart filmades). Hon är för övrigt sjukt duktig på att dansa.

På kvällen mötte vi upp svensexegänget, spelade brännboll, hade musik-quiz och drack... juice, jag i alla fall, de andra söp som svin och jädrar så sugen jag var på att joina. För tänk ett glas, eller förresten - ro hit med en hel flaska immigt rosévin... (bara fem veckor kvar till nedsläpp).

Spenderar nu resten av veckan med att hänga med familj och vänner.

Det är så jädra fint att komma hem. När morsan och jag idag åkte till barndomens badsjö var jag nära att börja grina på vägen dit. Det är något speciellt med svensk landsbygd och minnena sköljde över mig.

Men innan vi for upp till sjön gick vi till affär´n (bara en sådan sak - här går man till affär´n, inte till Vi-Ica-Coop-Hemköp). Morsan behövde frysklampar och undrade ifall det fanns några kalla sådana. Butiksägaren som (som vanligt) satt i kassan svarade att "jodå det har vi, inne i kylrummet - gå in på lagret du Härmapan så ligger de direkt till höger".

Så jag pinnade in bakom kulisserna och rotade reda på klamparna. Jag var betrodd. En sådan sak skulle aldrig hända i Storstan där jag bor nu för tiden, men "här hemma" skickar man in kunderna på lagret. Det vilar ett slags förtroende i bygden.

Här låser man inte dörrarna. Saker blir inte snodda. Människor kan ens namn och bryr sig om hur man mår. Så fort man tar en sväng på byn träffar man någon man känner och får sig en trivsam liten pratstund (om inte annat fiskar folk efter lite skvaller).

Härmapan skapar alltid relativt stor uppståndelse vid hembygdsbesöken. Nu är det mycket prat om åttamånadersmagen "åh halledudanedej att du ska bli mamma, jag minns när du var fyra år och...". Skrock-skrock-skrock.

Men oftast blir det bara en massa snack om att lilla Härmapan faktiskt jobbar med tv. För att jobba med TEVE, det är stort hemma i byn. "Tänk att e stoorsch från bygda arbeite med tockeran...".

Nu ska jag dricka mammas heimkoke vinbärssaft och titta på tv, fattar ni TEVE. Stort.

Som en dröm.

Härmapan har alltid haft ett livligt drömliv. Lite för livligt om jag får säga det själv, det skulle vara skönt att sova utan att hjärnan sprang sitt mentala maraton någon natt.

En gång drömde jag att jag startade en kattmatsfabrik. Den skulle hetta West Chicken. Min dåvarande roommate  garvade jädrigt mycket åt mig morgonen därpå. Härmapan pratar nämligen i sömnen också och under natten hade jag högt och tydligt legat och spekulerat i hur burkarna skulle se ut. Vad tror ni om en grå kattunge mot en blå bakgrund? Diskuterade också vilka smaker som skulle gå hem hos kissekatterna. Oxkött? Kyckling? Lax?

Ibland får jag briljanta idéer i sömnen. Som att jag ska ge ut en bok som heter Dukningar jag sett. Jag har hela konceptet klart för mig. Det ska vara en coffetable-bok med vackra fotografier av, just det, dukningar jag sett. Vill inte avslöja för mycket för det är tammefan en riktigt bra idé och ingen jäkel ska sno den. Det vore ju skitdumt.

I natt drömde jag om den här bloggen.

Drömde att jag skrev tidernas ljuginlägg. Jag "gick ut med att" Härmapan, efter avslutad föräldraledighet, skulle jobba som VD för Vin & Sprit. Skrev också att min månadslön skulle vara 50000:-/månaden (vilket säkert är sjukt lite i sammanhanget).

Det blev ett himla rabalder och pressen hörde av sig som besatt. Härmapan tvingades stå med mössan i hand och skämmas för ljuget.

Uppdaterat hem. Uppdaterad blogg.

Ofta räcker dygnets timmar inte till, men jädrar vad man hinner ibland.

Igår och idag har Härmapan och (den från Spanien äntligen hemkomne) maken hunnit som fan. Med att uppdatera hemmets inredning. Det behövdes, efter att ha flyttat från 44 till 110 kvm har det varit lite tomt omkring oss. Vi har liksom inte haft några möbler att fylla ut med, fast det börjar ordna upp sig nu. Tjo.

Helgen spenderades för övrigt hos de värmländska svärföräldrarna, de är snälla och säger (precis som maken) ölöppnare med fyra ö:n, såhär: ôlôppnôrô.

När vi var i sommarstugan rotade vi runt i den gamla ladan och se på fan, vi hittade en del godsaker, bl.a. två Stringhyllor som numera hänger i vårt vardagsrum. Bättre det än att de ligger i ladan och rostar.

Det spöregnade när vi var i stugan, det gör det alltid, rätt trist. Så för att hotta upp vistelsen beslöt vi oss för att fiska. Problemet var bara att man mest troligt behöver fiskekort för att fiska där. Det hade inte vi. Så när vi stötte på ett äldre par som misstänksamt spankulerade runt sjön började vi ljuga.

Gubben vi mötte frågade:

- Jaha, blir dä nå fesk eller?

Min make, raketforskaren, svarar:

- Eh, vi är inte ute och fiskar... på det sättet.

Hej tjuvfiskare! Där travar vi runt i gummistövlar, med en påse med drag och kastspö - fast alltså "vi är inte ute och fiskar... på det sättet". I och för sig hade draget inte ens nuddat vattenytan vid det laget, så det var ingen lögn. Vi hade ju inte BÖRJAT fiska ännu. Men ändå. Uppsåtet!

Sedan gick vi därifrån, jättefort, för det var himla pinsamt. Härmapan blev så nojig att jag lade ner hela projektet innan det ens startat. Kastade inte ett kast. Olagligheter. Huvva.

Nu ska jag baka rågkakor.

Hårda bud i Mellerud.

Idag var Härmapan hos barnmorskan. Hon är rätt hård. Barnmorskan alltså. Upp med tröjan, "kläm" på magen, kolla blodtryck, lyssna hjärtljud. Sedan fortsätter hon lite barskt.

- Var det nåt mer eller?

- Eh, nä - tror inte det. Jag mår ju bra och så...

- Bra... du, det blir ju en liten stockholmare det här.

- Jag vet. Tyvärr.

- Äsch, förresten så räknas man inte som stockholmare förrän efter tre generationer.

- Aha, vad bra - för jag tycker ibland att stockholmare är lite jobbiga.

- Ja vi e ju de. HAHAHAHA! Fast det är de där jävlarna som drar till Båstad och Gotland som ställer till det, alla stockholmare är ju inte som de. Hörde förresten att han som har Peppes bodega bara jobbar någon vecka om året. Han klarar av hela omsättningen på den där tennisveckan sen drar han till Brasilien vettu... han är visst gift med en brasilianska.

- Jaha. Du förresten, jag har ju gått ned ett kilo sedan sist jag var här. Det kanske inte är så bra när man är gravid?!

- Äh, ett kilo mindre är ju skitbra! Det blir mindre att svettas bort sedan. Magen har ju vuxit, det är huvudsaken.

- Okej.

- Ja, då ses vi om två veckor då.

- Ja, vi gör väl det. Hejdå.

- Hej!

Jag älskar min barnmorska. Hårda bud i Mellrud eller hur man säger.

Idag är det för övrigt vår fjärde bröllopsdag, min mans och min alltså. Vi firade med att jag läste in ett meddelande på hans mobilsvar. Det var festligt.

Ja det är skönt när man får lätta ankar...

På min fars inrådan lättar jag nu ankar och drar ut i skärgården ett par dagar. Alltid något.

Skepp o´hoj!

Mol allena.

Härmapan hade länge sett fram emot den stundande ledigheten, sedan i mars ungefär. Men vad händer när ledigheten inträffar? Jo, Härmapan vill mest av allt bara fortsätta jobba.

Heligagudsmodervarförblirdetsåhär?

Jag har alla möjligheter att njuta men får liksom inte till det. Kanske har det med ensamheten att göra. För så ensam som jag känner mig nu har jag inte känt mig sedan mamma glömde mig på ICA Toppen i Duved när jag var fem...

Ett fortsatt jobbande är uteslutet, det är ju semestertider. Men om Härmapan inte får jobba, kan hon då inte få dricka "öl" (läs alkoholfritt) på en gräsmatta, gå på Grönan, hoppa från klippor ner i havet, dansadansadansa? Hänga i gäng?

Nä.

För Stockholm är visst tomt på kompisar just nu. En del av dem är (däribland min apman) i Spanien och apar sig på nå satans surfbrädor.

Andra har haft den dåliga smaken att resa till en annan del av Sverige. Till Gotland. Till Åre. Till jag-vet-inte-var. De jävlarna.

Kvar sitter höggravida Härmapan och väntar på bättre tider. I morgon ska jag i alla fall piffa upp livet med ett telefonsamtal till Försäkringskassan. Vardagsedge.

En ljummen i gräset.

Härmapan begav sig som sagt till Vinterviken för att hänga på minifestivalen En ljummen i gräset igår kväll. Det blev himla bra. Missade Dont´Be A Stranger fast missade inte First Aid Kit och Sam Amidon. Och det var ju tur.

Det var lite regnigt ett tag men så kom solen och sen levde vi lyckliga i alla våra dagar.

La vida loca.

Ålrajt.

Jag erkänner - Härmapan har inget liv. Inget riktigt i alla fall.

Det enda jag gör just nu är att uppdatera en blogg som ingen (verkligen i-n-g-e-n) läser. Varför utsätter jag mig för denna förnedring? Jo, för att jag är uttråkad.

Har inte ens något fräsigt ämne att hålla mig till, Härmapan "konceptbloggar" liksom inte utan skriver bara om sitt just nu skittrista liv.

Som om någon skulle bry sig. Nåväl, morsan kanske.

Så, morsan, idag har jag gjort följande:

1. Försökt bli på bra humör igen efter nattens vidriga mardröm (min man lämnade mig för en blond fotograf som hette Samantha, det var sjukt tragiskt)

2. Ätit frukost.

3. Kört igång diskmaskinen.

4. Tvättat 2 maskiner tvätt, hunnit hänga den ena.

5. Gått på långpromenad och lyssnat på mitt bästisprogram P3 Dokumentär.

6. Ätit lunch.

7. Kokat kaffe.

8. Spelat en betapet-match.

9. Eh... 

Men nu börjar det ta sig, nu ska jag nämligen droppa myskläderna för att dra till Vinterviken och kolla på band. Härmapan gillar Don´t Be A Stranger som fan, så det ska bli fint som snus.

Och nu då?

Härmapan är hemkommen från en veckas jobb i Falun (eller Fulan som jag väljer att kalla skiten). Väldigt skönt men också väldigt märkligt, för till saken hör att jag idag jobbat min sista dag på mycket, mycket länge.

Jahapp. Jodå. Jomensatt.

Känner mig lite som en pensionär med för mycket fritid. För vad ska jag göra nu? Lillapan lär ju inte komma förrän, få se nu, låt mig tänka, eh - 57 dagar sägs det (typ).

Och fram till dess?

Lösa korsord?

Nypa vissna blad av pelargoniorna?

Koka kaffe?

Tips? Någon?

Inte särskilt bussigt.

Tycker att den här busstrejken börjar bli lite töntig.

För det första - jag hörde någonstans att en busschaffis har högre ingångslön än en brandman, redan där luktar det rutten fisk.

För det andra - jag MÅSTE verkligen åka buss nu.

Ge upp sandlådefasonerna, tala ut och se till att Sverige börjar rulla igen.
Goddamnit.

Befolkningsmängden ökar.

Nu har ungen äntligen kommit!
Inte min alltså, men några andras.

Hurra, hurra, hurra, hurraaa!

Surrealism.

Vissa saker kan vara lite svåra att förstå.

De här till exempel:

- Härmapan ska bli morsa och Härmapans man ska bli farsa.

- Det är faktiskt ett barn där inne i magen, inte en vattenmelon med nervryckningar.

- Dessutom ska Härmapan bara jobba i två dagar till och sedan vara ledig. Dretlänge.

Herregud vilket bisarrt liv jag för.

I "rotrummet" står en barnvagn och den blivande mormodern har plockat ihop de snart 30 år gamla småkläderna jag hade när jag var en plutt.

De som vet säger att det är färre än 60 dagar kvar till beräknad ankomst nu.

Herregud igen. 

Härmapan förtydligar.

Jo.

Nu är det såhär att Härmapans ena bästis heter Kissapan. Det är Kissapan som Härmapan härmar.

Kissapan skaffade barn. Då kände sig Härmapan nödgad att göra detsamma.
Kissapan köpte hus. Det hade inte Härmapan råd med men hyr ett i alla fall.
Kissapan startade blogg. Härmapan hängde på, trots att det känns sjukt pre-millenium.

Fast Härmapan gifte sig först. Alltid nåt.
Och jävlar ja, Härmapan tog ju körkort för en sådär tio år sedan och Kissis tragglar fortfarande, ytterligare en grej alltså. Yes.

Kolla förresten in Kissapans blogg som hon så systerligt delar med Rantamäki. Den är det bästa som hänt internet sedan www.smhi.se.

http://klartduvagar.blogg.se/

Kabeltevedekadens.

Den här veckan tillbringar Härmapan på hotell. Med kabelteve.

Eftersom Härmapan jobbar med teve (icke kommersiell sådan) vill hon gärna vara lite pretto och bara gilla Kobra, Babel och Agenda. Men det stämmer inte riktigt.

Efter att ha kollat på trean och femman i snart 4 timmar kan jag konstatera att Härmapan nu betat av ett dubbelavsnitt av Sjukhuset, ett tårdrypande avsnitt av Extreme Home Makeover, halva Hypokondriker på hälsohem och halva Lyxfällan. Det gör lite ont i kroppen.

Låt oss kalla det bilolycksteve. För det är precis som när man kommer till en olycksplats. Man vill inte se, men kan inte låta bli att titta.

Vidrigt är det.

Vidrigt.

Härmapan säger hej.

Hej.

Det här är lite som Da Vinci-koden. Eller Lost för den delen. Jag vägrade så jädra länge, men kapitulerade så småningom.

Samma sak med bloggandet.

Hej.