Tvåa.

Idag var det Skutskjutet. Härmapan kom tvåa och fick en silvermedalj av ARA ABRAHAMIAN. Han var nämligen prisutdelare och skakade lydigt hand med samtliga medaljister. En simpel handskakning tyckte jag var snålt så jag ryckte åt mig den stora brottaren och gav honom en kram. En bamsekram. Han kramade inte tillbaka särskilt hjärtligt. Efteråt kom Apmannen på att Ara kanske ligger i hårdträning inför nästa OS och vill hålla sig så långt i från baciller som möjligt. Så jag passar på att säga förlåt redan nu, ifall det inte blir någon medalj för Ara nästa OS (heller).
Det kan vara mitt fel.

Bilder får ni i morgon, nu ska jag äta ost.

Superepic!

Jamen så kan Härmapan dö lycklig då...

Först sovmorgon till nio och messmörsmackor till frukost. Sedan ut i backen. Ensam förvisso, men jäää! vad fint det var. Typ noll komma noll noll andra idioter = slush-manchester tillgänglig så sent som vid lunchtid. Sawiiit. Hälsotallrik till lunch med finaste vännerna. (Hur bra får man ha det?) På eftermiddagen premiäråt jag vårens första pinnglass och som grädde på moset avslutade familjen med grillning.

Dagen i bilder:


Manchester (OBS! inte staden).


Få andra idioter.



Väldigt få andra idioter. Sju lediga platser.



Spett är rätt.


Enda smolket i lyckans bägare är att jag tydligen har någon slags deadline i morgon bitti. Ska börja jobba nu. Häpp.

Earth hour ver. 2.1

Det har varit en lite tung dag för Härmapan idag. Dels för att vi igår drack vino tinto, vino blanco, vino vino och inte kom i säng förrän klockan tre i morse (OBS! Detta var dessutom i kombination med att Lillapan bestämde sig för att vakna kl.05:00 och vägra somna om - insane).

Lite tungt i hjärtat var det också under dagens Pipe Session Tribute, jag tänkte på och saknade Oskar som försvann den där dagen när det som inte får hända hände. Men mest var det fint. Vi åkte pipe som galningar och kramades och åt handburgare.

Det var fint igår kväll också. Grande Roses var i sitt esse, om du inte hört´et förut klickar du här.

Efter pipeåkningen tog vi en snabb fika på byn för att sedan åka hem och packa, det bär nämligen av söderjävlaöver i morgon. Vi kunde inte ha en så där fin Earth Hour som jag egentligen velat, tiden räckte liksom inte till, minnet svek och jag får, så här i efterhand, trösta mig med att vi fick en ofrivillig Earth Hour 21:30 istället för 20:30. Så här var det; exakt-tjing-tjong klockan halv tio blev det strömavbrott, mitt uppe i packningsbestyren. Det blev till att hänga tvätt i blindo och lyssna på fotbollsreferat i mobilradion. En timme senare surrade frysen igång, lamporna tändes och ordningen var åter upprättad. Ofrivillig men ändå gillad Earth Hour, tack Jämtkraft. 

Grande Roses (Härmapan har legat med 33% av bandet!)

Bananster grillade handburgare.

Laila Bagge var där, men hon ville inte blir fotograferad.

Härmapan representerade.

Två presumtiva husköpare och en termos-tok.

Pepp.

Härmapan och "Han med byråmössan" (a.k.a. "Han med byråbrillorna").

Temat för dagen - B.

Idag har Härmapan och Apmannen haft lite kvalitetstid. Det började med att vi ställde klockan på tidigt, vi lämnade Lillapan till hennes mormor för att själva åka till bilbesiktningen.

En anmärkning. Postionslampa vänster fram bytes - ej ombesiktning.

Efter det blev det bräda i backen. Vi åkte i Bräckeliften, det är där snowboardlandet är. Det var najs och jag mitt gamla aber hoppade till och med i hoppen. Det var inte igår så nu har jag ont lite överallt. I Bräcke var det baggy. Löjligt baggy till och med.

Löjligt baggy.

En summering:

Bilbesiktning.

Backen.

Bräda.

Bräcke.

Baggy.

Nu ska vi äta Böttsoppa.

Lördagen, så som jag såg den.

I fredags kväll flyttade AKK in i Härmapehuset. Hon är lite av familjens favorit. Vi åt mat och drack lite vino tinto. Fast bara lite, för kl.06:00 dagen därpå var det dags för uppstigning. Det var utflyktsdtajm och vi skulle till Kungsberget. Apmannen och hans lagkamrat "Killen-med-byråmössan" skulle nämligen tävla i en snowboardtävling. (För att gå händelserna i förväg kan jag avslöja att de kom femma och vann en varsin tröja - yay!).

BFF.

AKK, Lillis och jag hade häng. Tävlingshoppsskrället låg skitlångt upp i backen, men Ola, ja - pistör-Ola ni vet, körde upp oss med sin skoter. Han var bäst.

Så här glada blev vi när vi fick veta att pistör-Ola skulle köra upp oss till hoppet. Lillapan är tristast och ligger bara och sover i sin vagn.

Fast innan vi tittade på tävlingen drack vi elvakaffe minus kaffe, plus choklad (och macka och ägg).

AKK försökte smälta ner sig själv och bli ett med liggunderlaget, de gula byxorna var i vägen.

Så här kunde det till exempel se ut när snåbårdåkarna hoppade.

Fast vi föredrog att se på det här. Utsikten alltså.

Det fanns gangsters i Kungsberget.

Sedan åkte vi hem.

Tjing pax etta!

Jag var först upp i liften idag. En timmes åkning senare är jag svinnöjd och ska dricka kaffe.

Hejdå.

Snart öppet.

Härmapan lever.

Ett tag trodde ni att jag dött va?!

Uppdateringsstatus noll komma noll, noll. Härmapan har haft sina skäl men nu jädrar ska ni få tjuvkika i min dagbok igen.

Here we go.

Lillis och jag drog till fjälls i tisdags. På tåget var hon varm, Lillis alltså. Tack och lov bjöd en fellow mom/Florence Nightingale som satt i samma tågvagn på en bäbis-Alvedon. Då slutade Lillskiten att gnälla och vi hade en mycket trevlig resa. På kvällen blev det dock värre (det blir alltid värre framåt natten) och när jag kunde steka ägg på Lillapans panna insåg jag att det här snacket om att ungar kan få feber efter vaccinationen (Lillis fick sticket i måndags) inte bara varit tomt prat. Över 40 grader celsius med dubbel dos Alvedon i kroppen. Det är varmt det. Vid fyratiden på morgonen satt Lillapan i Apmormoderns famn och tittade på reprisen av Just Shoot Me, allt för att hålla modet uppe.

Nåväl, lite feber har inte så många dött av och det gjorde heller inte Lillapan. Tack och lov.

När Lillis kryat på sig var det så dags för mig att förvandlas till snowboardfantomen. Jag gör lätt det när jag befinner mig till fjälls. Det var ljuvligt. Brorsan + familj var också i trakten och vi shreddade barnbackarna sönder och samman. Radical.

Efter ett par dagar i backen fick jag väldigt ont i kroppen. Och blev trött. Och fick ont i magen. Och... (känsliga läsare varnas!) började sprutbajsa vatten. Yay! Sjuk. Igen.

Jag blir alltid sjuk när jag är hos morsan. It´s a curse.

Av hänsyn till er, kära läsare, låter jag bli att lägga upp en bild på mitt bajs. Men här nedan kan ni få se lite annat från veckan som gått.

Just Shoot Me. Please.

Brorsbarnet och jag och älgen.

Vi åkte lift...

...och vi åkte snowboard.

Vacation from hell.

Det kan hända att det här "vinterlovet" går till historien som vårt sämsta. Det började med att ordinarie nyårsfest blev inställd. Det gjorde i och för sig inte så mycket, för det blev himla bra i alla fall. Ja, förutom det att Apmannen däckade i influensa på förmiddagen och uteblev från firandet. Dessutom har ju Lillapan haft magsjuka.

Jag ska strax fortsätta på sjukdomstemat men måste först bara berätta en annan skitgrej.

Min mobil ringde vid 16-tiden igår. Det var kvällschefen på tidningen jag skriver för. Han lät himla glad och trevlig men undrade lite försynt om jag skickat någon krönika.

"Jävlar, är det fredag?!" utbrast jag i samma sekund som jag insåg att jag passerat textdeadline med fem timmar och inte ens börjat fundera på vad skiten skulle handla om. Fast det sa jag så klart inte, sa istället att krönikan var klar och att jag bara skulle bränna hem från fiket för att maila den. Så förlåt, kvällschefen, ifall du läser det här. Jag ljög. Men på bara en timme hade jag lyckats säga hejdå till "the long lost-klasskamrat" jag fikat med, sprungit till parkeringshuset, packat in Lillapa + barnvagn i bilen, racerkört den dryga milen hem till mor, satt mig vid datorn, skrivit en krönika på 2700 tecken och mailat densamma till berörda personer. 17:02 andades jag ut. Det gick. Ta mig fan!

Låt mig nu, som utlovat, återgå till sjukdomstemat.

I morse vid åttatiden gick jag upp för att slå en sjua. Det kliade så in i bomben i ena örat så jag ryckte en tops för att gräva runt lite i vaxet. När jag stod där och petade föll luggen ner i ansiktet och i ett mycket svagt och idiotiskt ögonblick gjorde jag bort mig. Rent reflexmässigt sköt jag bort luggen och visst fick jag undan den, s-a-m-t-i-d-i-g-t som jag tryckte in topsen i hjärnan. Typ.

POPP! sa det, och så var det inget mer med den trumhinnan.

Ett 250-spänns läkarbesök och ett uthämtat penicillinrecept senare drog jag hem med blodig fetvadd i örat och usel hörsel.

Ute var det 8 grader kallt och nästan 3 decimeter nysnö låg och frestade i solskenet (nåja - det lilla solsken som kan bli i januari). Vilket hån. Det hela slutade med att jag smällde i mig lite alvedon, köpte ett säsongsliftkort för 3950 riksdaler och stack ut i backen i alla fall.

Yay!

Orkade inte med så många åk, för örat värkte och de mjölkstinna amningspattarna höll på att spricka men jädrar, vilket pepp!

DAGEN I BILDER:

So fresh and so clean i entrén på Hälsocentralen. Inte Härmapans blod, någon annans. Jag slickade bort det sen.

Sekunderna innan säsongens premiäråk.

Och så här glad blir man av skogen i Tege.

Annons.

Härmapan vill sälja den här för 3500:-, den är splitterny.

Är det någon som vill köpa?

WMS Burton Troop 151

Rösta på snowboard.

Härmapan är av den åsikten att sport på TV är ganska trist. Om det inte är stora mästerskap det vill säga. Då jädrar blir jag blågulare än blågul. Heja Sverige liksom.

Men, det finns en sport jag njuter av att se i rörlig bild och det är snowboard.

Hjälp Härmapan att få se mer snåbart i SVT, rösta här.

Ropen skalla, snowboard åt alla!

Winter Jam.

Idag var familjen Härmapa på skid-/snowboardtillställning på Stockholm Stadion. Det var snöigt värre och damerna från öfvre hade plockat fram rävpälsarna, de jävlarna.

Efter att nästan ha fått hjärtstillestånd av volymen ner på platten, lämnade vi pöbeln och gav oss upp på VIP-hyllan för att njuta av spektaklet. Där var det varmt och det bjöds på soppa och öl.

Utsikten från "hyllan". Inte så pjåkig.

Lillapan hade det gött. Tussade runt där i sitt ylleunderställ och förundrades över konstiga människor i alldeles för stora kläder.

Passar på att räcka ut tungan när morsan tittar bort.

Men vem i hela friden förtjänade ett dylikt "lip" från Lillapan?

Jo, den här snajdige kisen i den så upphaussade "byråmössan".

Hej! Jag bor på Söder och jobbar med design.

Sedan somnade Lillapan.

Lillapan ligger och är lite styrbord och babord.

När vi ledsnat drog vi till Centralstationen, käkade burgare och plockade upp Lillis Gammelapor som är på besök i helgen.

Ja, se det snöar.

Det snöar som bara den på Härmapan & Co nu. Jämtland är inte helt dumt faktiskt.

Har sådant sjukt snowboardpepp och inte blir man mindre peppad av det här:

Lillapan på snö för första gången.

Kamouflageklädd i vitt.

Nu ska jag ringa Kissapan och höra om hon vill leka.

Snowboardpepp.

Hela familjen Härmapa har kittat upp sig med nya snowboardprylar. Känns onekligen riktigt gött.

Ny bräda. Nya kläder. Nytt allt.

Har sådant sjukt snowboardpepp nu, och i väntan på det vita guldet tänkte jag bjuda på en sjukt frän och seriös film jag och en annan radical rider gjorde förra året.

Håll till godo.

P.S. Kanske bör förtydliga att hela Radical Riders-konceptet går ut på att åka så fult man bara kan... vi är inte sååå himla kassa på att åka i verkliga verkligheten. D.S.

Kryckåkning är inte min deal!

När Härmapan var 13-14 år började jag åka snowboard. Brorsan gjorde ju det. Och alla hans snygga kompisar. Det här var tidigt 90-tal och det rådde KRIG mellan skid- och snowboardåkare. Skidåkarna kallade våra brädor haschplankor (för övrigt ett rätt vanligt förekommande uttryck bland ignoranta overallgubbar än i dag) och brorsan+gäng kallade skidåkarna för kryckåkare.

De tryckte till och med upp t-shirtar med texten KRYCKÅKNING ÄR INTE MIN DEAL!

Det här uttrycket, kryckåkning, hade arkiverats långt inne i de mörkaste delarna av min hjärna... tills igår! Då fick jag nämligen ett meddelande på Facebook från en viss Cast Crutcher, d.v.s. Gips Krycka, typ. 

Så här såg meddelandet ut, rätt obskyrt om jag får säga det själv:

Ålrajt, han skickade till fel person... eller?!

Nä, jag tror faktiskt inte det, tror snarare att han fiskade efter lite sexual arousement. För kolla in snubbens medlemsgrupper:

Ett urval:

Cast fetish lovers

Leg Casts are Sexy!!

Everyone Loves A Girl On Crutches

Amputee Fetishist ONLY

o.s.v...

Han gillar kryckåkning helt enkelt.

Nu är frågan hur vi ska gå vidare, ska jag:

1. Svara på hans mail och avslöja att jag gått på kryckor typ tio gånger.

2. Photoshoppa till en bild av mig med ett fläskigt bengips och skicka till honom?

3. Respektera hans böjelser och låta det hela bero?