Sommaren 1993 var jag tolv år (eller var det 1994? i sådana fall var jag tretton) och fick, efter ett evinnerligt tjat, själv ta tåget från Duved ner till Stockholm för att se mina idoler uppträda på Stockholm Stadion. Pappa var med på konserten och jag hade lånat brorsans söndriga metaljeans. De var för stora men hade perfekta revor längs hela benen.
Har för mig att Blind Melon var förband, men jag kan minnas fel. Fokus låg liksom på något annat. Jag var kär i Slash.
När jag kom hem till Duved igen lade jag vördnadsfullt ner den förbrukade konsertbiljetten i min Guns-kartong. Där fick den ligga tillsammans med alla urklipp. Gig-halsduken spikade jag upp på väggen.
Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess. I ett hjärndött ögonblick (förmodligen ungefär då jag tyckte Millencolin och Mindjive var bra) gjorde jag mig av med Guns-stuffet. Och nu är sagan all. Jag gifte mig aldrig med Slash, utan med en skäggig countrysjungande Värmlänning.
Och Chinese Democracy kan jag inte uttala mig om (förutom att omslaget känns något daterat).
Designflopp.
Men fan vad Appetite är bra.
Inlägg
3 kommentarer:
Jag och Kristin satt och lyssnade igenom albumet igår på dennadära sidan Myspace, och faan vad vi skrattade. Jag säger som någon av de stora amerikanska tidningarnas recensent uttryckte det "Chinese Democraycy är rockmusikens Titanic. Pompös, överdådigt och skitdålig" (fritt översatt av mig)
14 Augusti 1994... Kommer ihåg det från Kissapans poster som hon hade på rummet i många år...
Haha, Appetite ja...första gången jag träffade dig där på midsommar i leksand så hade du ju åkt ner i nån minibuss med massa kryckåkare. Dom hade väl inte spelat den bästa musiken, så när ni stannade för att tanka hade du gått in på macken och köpt Appetite....fastän du redan hade skivan.
Det tyckte jag var bra gjort!
Skicka en kommentar