Separationsångest.

Igår var Lillapan exakt 10 veckor och 4 dagar gammal.

Igår var Härmapan exakt inställd på att gå ut för första gången på ganska så jävla länge.

Det visade sig vara svårare än förväntat.

Förberedelserna gick lysande. Bröstpumpen har gått varm, frysen laddats med Lillapekäk. Mormodern och Apmannen var peppade på att stanna hemma med den lilla.

Mina tjejer kom och firade min födelsedag lite i efterskott. Vi åt finfin middag, jag fick present och vi drack lite vino blanco. När klockan började närma sig 23 var det så dags att bege sig in mot Storstan. Och vips fick Härmapan stora skälvan. "Nej - jag kan inte bara lämna mitt barn! Det är ju hur jävla egoistiskt som helst, tänk om hon blir skitledsen och så finns jag inte här. Hjälp!".

Men så kom jag på, att Apmannen är precis lika mycket förälder som jag. Enda skillnaden är att jag "är maten". Det problemet hade vi ju dock löst. Efter lite kloka tankar och ett visst peppande från mitt dambesök tog jag beslutet. Klart jag skulle hänga med ut.

Sagt och gjort. Och när jag i Debaserkön fick sms:et "Ätit bajsat rapat somnat sover... Puss." från Apmannen kände jag bara - jäää, nu kör vi!

Jäää, nu kör vi!

Sedan dansade vi till Turbonegro.

Slutet gott, allting gott.