Skvallerbild.

Lillapans första krogbesök. Lingen bjuder på ful-Törley.

Schhh, säg inget till socialkontoret.

På hemmaplan.

Lillapan och Härmapan har åkt hem till Skämtland.

Kul på många sätt men lite tråkigt också, eller alltså - tråkigt är fel ord men det är aningens agasamt. För dra mig på kasa vad folk ska hålla på att gratulera. I ett litet samhälle förvandlas varje nytillskott till en "världsnyhet" och trots att vi är utflyttade blir det ett himla liv bland byns samtliga generationer.

Otroligt otacksamt av mig att tycka att det blir lite "för mycket" med alla som ska prata och titta på Lillapan men det är så jag känner. Kan inte folk bara säga "Hej, allt bra?"?! på det där vanliga "jag bryr mig inte så mycket men frågar ändå"-sättet?

Det är inte det att jag har något emot att lämna bort den lilla till beundrare, tvärtom njuter jag av varje barnfri minut men att upprepa samma sak varje gång... suck.

"Jo, visst har hon jättemycket hår!"

"Jo, hon är ju lite liten...".

"Jo, men det går jättebra!"

"Jo, hon sover på nätterna!"

"Amningen? Jo, det går fint!".

Usch vilken dålig människa jag är som tycker såhär.

I går var Lillapan och jag på krogen på första gången. Vi åt middag och drack vin. Eller alltså, jag gjorde det medan lilla hjärtat vandrade runt bordet från famn till famn. Otroligt gött att äntligen få ta ett glas vin förresten!

Nu ropar en av Gammelaporna (vi bor ju hos den nyblivna mormodern) att Lillapan ler sitt första leende. Jag tror det är önsketänkande. Eller möjligtvis magknip. Ska gå och kontrollera.

Ensam hemma.

Det blir inte mycket tid över för bloggande när man har en apunge (läser knappt nyheterna heller så man får ju inte särskilt många uppslag att blogga kring).

Well, i går var Lillapan och Härmapan ensamma hemma för första gången. Jag kände mig inte ett dugg som putslustige Macaulay Culkin, snarare som betjänten på nyårsafton.

Precis som han inte lyckas, lyckades heller inte jag med att upprätthålla en någorlunda god servicenivå.

På dagen gick det bra, vi åkte buss in till stan med min syster. Lillapan sov så gott i sin vagn. Stod ut med att bli ammad i en trappa och blöjbytt i vagnen. Men så åkte syrran till sitt och vi till vårt. Då brakade helvetet löst.

Lillapan har ont i magen. Tror vi i alla fall. Hon skriker inte mycket, men när hon skriker... Corey Taylor släng dig i väggen!

I går skrek hon. Det fanns bara ett sätt att få tyst på det lilla aset och det var att bära henne i upprätt bajsaposition.

Inser ni hur svårt det är att göra n-å-g-o-t annat samtidigt som man bär en 4-veckors skrikmaskin på det viset?! Vid halv elva lyckades jag förflytta en matlåda från frysen in i micron. Vid elva hade maten kallnat igen men i ren desperation kastade jag i mig skiten på stående fot med Lillapan hängande på bröstet.

Kaos. Och allt bara för att Apmannen inte var hemma. Det svinet var på vinmiddag hos goda vänner för att senare dra på Hello Saferides släppfest på Nalen. Jag unnar honom det, verkligen, men undrar när amningsdugliga lösbröst uppfinns.

Oj! Nu låter det kanske som att jag vill reklamera mitt barn. Så är det inte. För det mesta är hon alldeles underbar och överraskande lätthanterlig. I lördags var vi till exempel i skogen och plockade kantareller. Lillapans morfar hittade de största. De var båda nöjda.



Och i torsdags var vi på vernissage. Det var kul. Utställningen "Singel i Tokyo" var fin men mest behållning hade jag av sällskapet. Pang tjoff så kommer det fram en tjej som på bredaste värmländskan frågar hur gammal Lillapan är. Hon som frågar heter Hanna Hellquist och skriver i DN, fast att hon var hon, det visste jag inte då. Hur som haver. Den här Hannan kan vara den roligaste Hannan jag någonsin mött. Vi stod och snackade dretlänge. Hon verkar fantastisk. Så tokig att en annan framstår torrare än Adde Malmberg.

Missa inte Hannas kåserier i DN.

Hurry up and pop already!

Ett tag trodde Härmapan att hennes kompis M var den första kroniskt gravida kvinnan i världshistorien. Men icke! 16 dagar över tiden sa det äntligen POP! Och ut kom en stor (typ 4,5 kilo och 56 cm lång) pojke.

Hela familjen Härmapa är så glada.

Och se på fan, mitt i all glädje ringer telefonen. Det visar sig att en annan kär person ska poppa i mars. Hurra!

Visst betyder det väl att man är vuxen när det ynglas av runtomkring en?

Igår träffade jag också mitt fina lilla brorsbarn, som själv har ett fint litet barn. Det är lite komplicerat men jag ska försöka förklara.

Mitt brorsbarn är alltså kusin till Lillapan. Vilket gör att brorsbarnets barn är Lillapans kusinbarn. Det roliga är att Lillapans kusinbarn är 13 dagar äldre än Lillapan.

De här moderna familjerna alltså... Komplicerat var det sista som sades.

För övrigt undrar jag om den där Jihde inte är något av en kappvändare?

Tillbaka på fyran tycker han att SVT ska sprängas. Anledningen är att man inte kan vara kreativ i SVT´s lokaler då det är fel färg på väggarna. Härmapan håller med om att det stora teveskeppet är i behov av en uppfräschning, men är det inte så att problemet ligger hos en själv ifall kreativiteten hänger på väggfärgen?

Om det är sant (det jag hört) att Jihde tjänar lika mycket pengar som statsministern, kanske han med lite god vilja borde kunna klämma ur sig lite kreativitet oavsett färgsättning.

Lyckligtvis är han tillbaka på färgkoordinerade fyran nu.

Det lär ju behövas en STOR dos kreativitet för att teatergnabbas med Idoljuryn.

Pekfingervals om lökar.

Härmapan pekfingervalsar fram det här inlägget. Det går långsamt när man bara har en hand fri. Den andra har nämligen Lillapan lagt beslag på, hon äter. Och då hon äter från mina pattar måste jag liksom hålla i henne.

Apropå pattar, idag ska jag sätta lökar. Det är tid för det nu. Höst ni vet. Frågan är bara hur länge de blir kvar när de väl kikar upp ur jorden?

Kan ta gift på att det kommer något jädra rådjur och äter upp dem a.s.a.p. Det är fullt av sådana här, rådjur alltså. Och rävar och ekorrar och schizofrena gubbar. Eller alltså, schizofrena gubbar har vi bara en av här ute på landet. Men han är rätt högljudd och eftersom han bor nära oss, hör och ser vi honom då och då. Han svär mycket. Skäller på vägrenen och viftar åt buskarna. Han verkar lite arg men enligt "tanten vid busshållplatsen" är han ofarlig, och tur är väl det.

Nä, nu ska jag göra pizzadeg. Vilken jävla fest va?! På en vanlig tisdag... men så blir ju Lillapan tre veckor idag också.

Fina små meddelanden.

Igår var Lillapan på sin första tillställning.

2 1/2 veckor in livet drog hon på sig dansskorna och gick på tidningssläpp/smygläsning/öldrickning. Det var magasinet Transition som stod för festligheterna. Och hoppsan, när vi står där och läser notiserna ser vi följande.

"Göran Andersson AKA Johnny Snakeheart från Grande Roses och Julia Messelt blev under slutet av augusti stolta föräldrar till Majken. Redaktionen lyfter på hatten och grattar."

Man tackar. Ett himla trevligt tilltag att gratulera på ovanstående vis. Det hela påminde mig dessutom om hur vi på vår bröllopsdag fick ljuvligast tänkbara telegram från Whiplasher, kompis och tillika sångare i Deathstars. Telegrammet bestod så klart av en massa personligt dravel, men... let me cut to the chase, för så här avslutades det hela.

"...Ha nu en fantastisk kväll å då tillägnar vi låten "White Wedding" till er ära inför 10000 tyskar på den anrika Zillofestivalen imorgon..."

Så himla fint. 

I övrigt funderar jag mycket på huruvida treveckors-Lillapor är för små för ett par Peltor Kid hörselskydd eller inte, mest troligt är dem väl det. Synd, för jag vill ta med henne på konserter. Eller förresten, det är snarare så att Härmapan vill gå på konserter och Lillapan liksom måste följa med. Navelsträngen må vara klippt men ongen må ju ha mat.

Fetvadd och gaffatejp då, kan det vara en lösning?

Jag bortskäms.

Huvva.

Härmapan & Co är så fasligt bortskämda.

Så här är det - Mommaapan är, som jag tidigare nämnt, på besök. Ja hon är här för att gulla med Lillapan och så. Fast grejen är att hon håller på och gullar ihjäl oss andra med, på alla plan. Det är underbart snällt och jag uppskattar det så otroligt mycket men jag kan ändå inte låta bli att skämmas för att hon är så himla snäll. Det känns liksom som att jag inte kan tacka henne tillräckligt mycket.

Hon köper mat och saker till oss hela tiden, sköter markservicen, diskar, städar, lagar mat, tvättar och är överjävligt bra på alla sätt. Varje morgon plockar hon upp Lillapan och pussar på henne en lång stund så att jag får sova några timmar till.

Det är så jädra skönt men jag bortskäms. Ja alltså, jag skäms för att jag blir så bortskämd.

Nu vill hon köpa en extra frys till oss, att ha i förrådet. En lösning vi funderat på under en längre tid men inte riktigt genomfört eftersom vi är fattiglappar just nu. Det här är ett moraliskt dilemma. Vi vill så gärna ha en frys, men det känns helt fel att Mommaapan ska köpa en. Hon är sjukskriven och tjänar mindre pengar än vad vi gör... samtidigt vet jag att hon vill köpa den till oss och att hon inte skulle göra det om inte klarade av det. Argh. Frust. Stånk. Stön. Hur göra?

Jag kan knappt sova gott på nätterna, för att hon är så himla snällipelli.

Oh no!

Idag har Härmapan varit och sniffat på the maternity blues. Tolv dagar in i Lillapans liv har jag för första gången känt en viss uppgivenhet. Jag har å andra sidan inte sovit på två veckor och det kan väl göra vem som helst kockobello.

Löste det hela genom att fälla några det-är-så-jävla-synd-om-mig-tårar inför den mycket förstående Apmannen, och snusade sedan Lillapan i den alldeles underbara nacken. Genast kändes det bättre och nu är jag lyckligare än någonsin.

För kan man vara annat än lycklig när man får förvalta en sådan här liten skit?

Familj i kvadrat.

Nu har Härmapan + crew lekt familj.

Eller förresten, vaddå lekt? Vi är ju faktiskt en äkta familj nu. Knasigt.

Det hela började med att de nyblivna farföräldrarna a.k.a. Gammelaporna igår anlände för att titta på Lillapan. Vi började med att mysa. Karatemysa.

Idag packade vi bilen med skötväska och barnvagn och begav oss till Nyckelviken för en lunch. Jädra fint ställe det. Med hästar, kaniner och hembygdsmuseum. Lillapan sket högaktningsfullt i samtlig underhållning, men så är hon ju bara 11 dagar gammal (hon skulle förresten fötts idag). Vi storapor hade kul i alla fall, trots spöregn.

Nu ska vi äta spätta med äggsås och pärer. Mommaapan är också på ingång. Jag kan ta gift på att hon kommer att grina en skvätt när hon träffar Lillapan.

Hörrni, en sak till. Härmapan hade väldigt länge sett fram emot att kunna använda sina gamla jeans...

Det går inte, får verkligen inte plats. Visst - magen har liksom ramlat in igen, lite degigare än förr men helt klart inklämbar i ett par jeans. Fast arslet... det är tammefan arslet som ställer till det. Jag måste för fan pipa när jag backar. Bred som en lagårdsdörr, tjo!

Livet med Lillapan.

För en vecka sedan lovade Härmapan en uppdatering a.s.a.p.

Och a.s.a.p. det är nu det, för jämarns - jag inte har velat göra annat än att mysa den senaste tiden. Lillapan valde ju att kika ut lite tidigare än beräknat, den 26/8 närmare bestämt, vilket gjort att jag hellre hängt med min nya lilla FAMILJ än suttit och bloggat.

Nåväl. Så här ser hon ut.

Ganska fin va?! Hon heter Majken och är den ljuvligaste lilla Lillapan som någonsin sett dagens ljus.

Det var kul att föda henne. Det gjorde ont. Vidrigt ont, i synnerhet då Härmapan skulle vara cool och stursk och körde utan bedövning. Men på något märkligt vis kan jag nästan längta tillbaka till de där timmarna i förlossningssängen. Det var så sjukt spännande. Känslan av att veta att ens lilla Apunge snart är ute... brrr. Härmapan ryser.

Efter två dagar på BB åkte vi hem. Bisarr känsla att få plocka med sig det där lilla knytet men ack så underbart. Allt går bra, hon äter, sover och skiter. Precis som det ska vara.

Igår fyllde hon en vecka och jag insåg just att vi har många veckor tillsammans framför oss. Hon är här nu och vi älskar henne så att det värker.